Harry Martinson - Aniara

Aniara är ett rymdepos, på vers såsom epos plägar vara. Ibland rimmat, ibland inte, mer eller mindre haltande versmått. Berättelsen om en framtid där jorden är så sönderstrålad att man flyr till andra planeter, varvid ett av flyktrymdskeppen hamnar ur kurs och aldrig kommer att kunna ta sig tillbaka till jorden (Gond), är djupt originell. Många är de ord, namn och planeter som Martinson hittat på själv, något som inledningsvis gör mig en aning förvirrad. Jag tycker inte att det här är särskilt bra, men det är anmärkningsvärt i sin unikhet och fantasirikedom - och därmed klart läsvärt, särskilt på grund av vissa underbart vackra partier där allting stämmer (vilket det tyvärr inte gör alltför jätteofta).

Citat:

Vår själ förnöts av drömmar, ständigt gnider
vi dröm mot dröm av brist på verklighet,
och varje ny förkonstling blir en stege
mot nästa drömbesatta lufttomhet.

-

Vi anar nu att det vi kallar rymd
och glasklarhet kring Aniaras skrov
är ande, evig ande ogripbar
att vi förlorat oss i andens hav.

-

Försök till räddning genom andeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara -
ty jag satt fånge här i Aniara.

-

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.

-

Gud, hur kan du.
Var är smärtan störst.
Hos dig som skördar allt?
Hos oss som ser och vet
hur allting skördas?
Din stora makt - vår vanmakt.

-

Sedan måste jag bara framhålla ett enda ord ur boken: "ångersånger". Åh så träffande!