Fullbokad försommar

Det har inte blivit något skrivet här på ovanligt länge, vilket kan förklaras med frasen "mentalt kaos". Jag har skrivit klart min B-uppsats och skickat in den, ska vara opponent imorgon och opponeras på tisdag. Dessutom har jag börjat en sommarkurs med ganska krävande textmängder att läsa in sig på. Eventuellt fortsätter sommaren i samma tecken, för jag har sökt och kommit in på ytterligare två sommarkurser. Nu ska det betalas kåravgifter och skaffas kurslitteratur samtidigt som jag fortfarande bedriver någon slags desperat jakt efter sommarjobb. Och mitt i allt detta har jag drabbats av akut framtidsångest och inte vet om jag ska satsa stenhårt på litteraturvetenskap eller utbilda mig till sjuksköterska som jag hade tänkt. Jag försöker välja väg men känner mig allmänt vilse och villrådig. Vet inte vad jag vill eller passar bäst som.

Summan av kardemumman är att i allt detta finns inte så mycket ork eller tid till ren nöjesläsning. Jag har en massa påbörjade böcker men att läsa ut dem är svårare... det är orealistiskt att försöka få något annat än tunna volymer lästa och även de drar ut på tiden. Just nu är jag mitt i två hittills bra och känslomässigt krävande böcker: Vinterträdgården av Christine Falkenland och Djur av Joyce Carol Oates. Och så har jag påbörjat en lovande bok som fick följa med hem från Normal Förlag: När jag letar efter Max av Sanna Wallin. Så nog finns det material för en bokmal att bita i när energin råkar räcka till.

Nog ordat, tillbaka till oppositionsförberedelser, framtidsångest och kurslitteratur.

Mobilisering för Normal förlag

Förlaget NORMAL har funnits i några år och givit ut många pärlor som inte bör saknas i en välsorterad bokhylla. I centrum står samkönade relationer och könsöverskridning. Nu har NORMAL svårt att gå runt i finanskrisens spår och uppmanar till mobilisering, torsdagen 28/5 klockan 15-19 på dagen och 19-01 på kvällen. Under dagtid på Åsögatan 174 säljs böcker och det blir uppläsningar och signeringar. På kvällen blir det fest vid Hornstullstrand. Själv tänker jag gå till Åsögatan och försöka snappa åt mig några titlar som saknas i min HBTQ-hylla.

Läs mer här

The Reader

Stephen Daldry har tidigare gjort Billy Elliot - en bra film - och The Hours - en fantastisk film. Därmed hade jag väldigt höga förväntningar på The Reader, filmen om en ung man som har en kärleksaffär med en äldre kvinna och senare tvingas inse att hon har ett förflutet som lägervakt åt nazisterna.

Tyvärr blev The Reader en besvikelse för mig. Den rörde sig bara på ytan, det som kunde ha blivit gripande och intressant utvecklades aldrig. Den stora hemligheten som det talas så mycket om känns mest poänglös. Det är en välgjord film på så sätt att allt ser bra och realistiskt ut, men det är ingen film som lämnar några känslor av mer genomgripande kvalitet.

Tematrio - Norge/Sverige

Lyrans tematrio uppmanar svenska bloggare att skriva om norska författare, lagom till den första hyfsat bra låten någonsin som lyckats vinna en melodifestival.

Henrik Ibsen, särskilt Et dukkehjem. Ibsen var den som fick mig att älska pjäser och jag dömer alla dramatiker utifrån hans måttstock. Just nu läser jag pjäserna i Klas Östergrens översättning, men saknar verkligen norskan.

Amalie Skram och hennes Professor Hieronimus som jag just håller på att avsluta en uppsats om. Visserligen levde Amalie Skram i Danmark och skrev på blandspråk mellan norska och danska, men hon var född i Bergen. Jag är lite insnöad på Skram just nu (man blir det av att skriva uppsats!) och tycker förstås att det är hemskt obegripligt att hon är så pass okänd i Sverige idag.

Cora Sandel. Visserligen har jag bara läst Alberte och Jacob, men det är en bok som väcker lust efter mer. Idag när jag vaknade längtade jag smärtsamt starkt efter andra delen i serien, så det är nog dags.

I helgen hittade jag dessutom Sigrid Undsets bok Jenny på en loppis och en snabb bläddring avslöjade att den var på norska vilket gjorde mig jublande glad. Denna lilla bok har Lena Kjérsen Edman nämligen tipsat om så många gånger att den känns som ett måste. Min glädje gick dock över när jag kom hem och upptäckte att det var en dansk översättning. Att läsa en norsk författare på danska känns lite... konstigt? Så jag får nog nöja mig med Sandel och Ibsen ett tag till.

Roddy Doyle - Paddy Clarke Ha Ha Ha

Roddy Doyle (Ruaidhrí Ó Dúill) är en irländsk författare som skriver på engelska. Han är känd för romaner som The Commitments, The Snapper och A Star Called Henry. När jag hittade ett utrangerat ex av Paddy Clarke Ha Ha Ha på biblioteket mindes jag med glädje de utdrag ur boken som ingick i min engelska lärobok på gymnasiet, så jag kunde omöjligt låta bli att ta hem denna vräkta bok.

Detta är berättelsen om Patrick, kallad Paddy, som bor i en liten irländsk stad med mamma, pappa, lillebror och två småsystrar. Paddys värld består av bus, äventyr, snatteri, slagsmål och stryk. Det gäller att trotsa förbud och kliva över gränser, först då blir världen spännande och livet verkligt. De vuxna är ett nödvändigt ont som alltid är redo att straffa de vilda upptågen. Doyle beskriver med ett underbart träffsäkert språk hur världen skulle kunna uppfattas av Paddy. Dessutom gillar jag att kronologin är långtifrån linjär, även om det finns en framåtrörelse.

"A fella in Raheny swallowed a bee by accident and it stung him in the throat and he died. He choked. He was running with his mouth open and the bee flew in. When he was dying he opened his mouth to say his last words and the bee flew out. The was how they knew. We put flowers and leaves in the jars to make the bees feel more at home. We had nothing against them. They made honey."

Som sagt tycker jag mycket om skildringen av Paddys barndomsvärld, men delar av romanen känns ganska intetsägande, som en repetition. Mycket kunde helt klart ha strukits, för nu uppkommer en svacka innan Paddy blir så stor och världen så komplicerad att jag än en gång blir berörd och gripen. Även i resten av romanen är det ofta obehagliga saker som berättas och det finns scener här som är mycket svåra att glömma. Trots svackan räddar slutet boken nästan fullständigt.

Om någon har läst andra böcker av Roddy Doyle vill jag gärna höra åsikter, för av beskrivningarna jag hittar verkar ingen särskilt lockande, men samtidigt är det ju en uppenbart skickligt författare jag har snubblat över. Paddy kommer att finnas kvar i min värld länge framöver, så nära har jag kommit denne starke och svage kille.

Marguerite Duras - Emily L.

Duras kortroman Förgöra, säger hon är en bok som jag länge kommer att minnas med förundran och glädje. Förra året läste jag den tre gånger och blev mer förtjust för varje läsning. Älskaren, däremot, var en likgiltig besvikelse. Sedan dess har jag varit väldigt nyfiken på att läsa mer av Duras, men först nu blev det av: den märkliga berättelsen Emily L.

Berättarskan och hennes älskare sitter på en bar i en liten fransk småstad och iakttar omgivningen. Framförallt fångas deras intresse av en sliten, alkoholiserad kvinna och hennes man som är kapten. Kring dessa båda väver sig en berättelse om deras förflutna, uppdiktad av paret som iakttar dem.

Precis som i Förgöra, säger hon är detta en bok där man inte alltid vet - eller behöver veta - vad som händer och vad det betyder. Särskilt dialogen mellan berätterskan och hennes älskare känns speciell, med repliker som endast franska intellektuella skulle kunna formulera. Men detta är tyvärr ingen ny Förgöra, säger hon - det är en alltför stillastående bok som aldrig blir vad den kunde ha varit. Inget riktigt obehag infinner sig. De viktiga frågorna om iakttagare och iakttagen blir aldrig aktuella, men Emily L. snarare ökar än minskar min lust att läsa Duras.

Elenette - smart svensk syntpop

Jag är långtifrån den första att hylla Elenette, ett svenskt "indieband" som är lätta att tycka illa om men också lätta att älska. Det första som slog mig när jag lyssnade var alla syntslingor, saxofonsolon och den närmast maniska farten. Sedan upptäckte jag texterna och då var det kört. Jag hade blivit beroende. De senaste veckorna har jag gått runt och slängt ur mig citat till höger och vänster: "Det enda jag lärt som var nåt värt, är att det man lärt inte är nåt värt." "Men sagan har precis börjat, så ta det lugnt. Att måla Freud på väggen är ju alltid dumt." "Försöka duger, säger vi och vet att vi ljuger." "Kom och titta på mej, här är min alldeles unika grej, jag kör helt mitt eget race, ett race som jag försökt sälja på Myspace."


















Skivan Neurosor innehåller 12 låtar och de flesta är bra eller mycket bra även om det finns några lågvattenmärken. Man ska nog vara förtjust i ordlekar och genusteori för att bli riktigt fångad, men å andra sidan finns många låtar som är lätta att identifiera sig med. Till exempel "Kär" som fångar det allmängiltigt patetiska i en nobbad kärleksförklaring. Sorgligt och skrattframkallande samtidigt:

Jag vet inte vilka ord som kan beskriva mitt agerande
men diskret och smidig är i alla fall helt fel formulerande
När jag fick min chans så ryckte jag ut som en jävla ambulans
För mina ordval var ju minst sagt ambulerande
Nej, man ska nog inte citera Gyllene Tider efter första träffen
och särskilt inte klockan sex på väg hem från efterfesten
Och man ska nog inte förklara sin kärlek mitt ibland kallprat
Jag tänkte att det skulle verka lite laidback-charmigt
men det blev bara desperat

"Kär" är för tillfället min Elenette-favorit, men de har också gjort annat bra, som "Start; alla program; spel". En skildring av hur underbart det är att vara singel - fast samtidigt som man kan ta berättarrösten på orden så finns det något gastkramande i den desperata viljan att framstå som lycklig.

En kärleksförklaring

Igår kväll fick jag Boye-hunger och låg vaken till långt efter midnatt med en sliten pocket i händerna. Det är så behövligt med massor av poesi ibland - och Karin Boye är så mycket mer än "I rörelse". Alla Karins dikter kan läsas här, men själv föredrar jag min slitna pocket full av blyerts och minnen från sommarn för tre år sedan då jag hade en enformigt jobb med timslånga tomheter då jag bara kunde läsa.

Jag rekommenderar ett besök här för att höra Karins röst när hon läser sina dikter.

Många röster talar.
Din är som vatten.
Din är som regn,
när det faller genom natten.
Sorlar lågt
sjunker trevande,
långsam, tveksam,
kvalfullt levande.

I februari läste jag den korta men innehållsrika romanen Merit vaknar, som hamnat så mycket i skuggan av Kallocain att den blivit som det osynliga barnet i Mumindalen. I det exemplar jag läste, som var ur en samlingsutgåva av Boyes verk, var den som skrivit förordet noga med att förklara att det är ju ingen bra bok, tvärtom tvärtom, men nu var de tvungna att ge ut den - ungefär. Jag gillade. Blekt och poetiskt och full av diskussion om etik och idéer.

Har du läst Kris? Då är jag mycket nyfiken på att höra vad du tycker!

Littvetar-lycka

Imorse blev jag glad som en kalv på grönbete. Jag upptäckte nämligen att Google Books har Erik Sjöbergs samlade dikter tillgängliga för läsning och nedladdning. Visserligen är det inte alls samma sak som att äga samma bok läderinbunden, men ändå. Jag har enbart läst ett fåtal av hans poem, men nog många för att veta att det är precis min stil. När språket är utsökt, rimmen välsvarade, tonen romantisk och HBT-tema närvarande kan det helt enkelt inte vara annat än perfekt. Dessutom har jag en sådan där oemotståndlig längtan efter de nästan bortglömda författarna, de som man inte talar så mycket om, de som aldrig hamnat i kanon. Erik Sjöberg, eller Vitalis som han kallade sig, borde ju vara en typisk tillskyarna-höjd poet med tanke på att han levde tragiskt och dog ung (1794-1828). Men nej, han har inte alls samma status som till exempel vår vän Stagnelius. Oooooorättvist!

Det är i sådana här stunder jag inte ångrar att jag lade ett helt års studiemedel på litteraturvetenskap. Det är i sådana här stunder jag vill fortsätta litteraturvetenskapa för tid och evighet. Just nu vill jag bara ägna en lyckorusig dag åt att läsa Sjöberg, men tyvärr kallar uppsatsskrivandet. På fredag ska uppsatsen lämnas in och egentligen har jag inte alls tid att skriva det här inlägget. Bäst att sluta genast och avrunda med en vers av Sjöberg:

Men när stormen himmel och jord upprör,
har jag än åt livet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
han lider ock ingen förlust.